Lotta Döbling

En innerlig distans

Lotta Döbling visar en tät samling olikartade motiv. En stor grönblank yta och en
brunskimrande. En utsikt mot en skog. Ett hästhuvud och en sovande kvinna. Hörn av andra
målningar. Interiörer, scenerier. Sammantagna framstår hennes motiv som utsnitt ur andra
bilder och ur en större berättelse, eller möjligen flera stycken. Som betraktare ställs jag inför
den delikata uppgiften att pussla ihop ledtrådarna till en sammanhållande bild, alternativt att
behålla de målade spårens olikheter levande.

Det är en värld av fragment som Lotta Döbling gestaltar. Hennes belysta brottstycken
framstår som något ur en film. Eller likt scenografin på en teater, dekorer ur ett drama.
Hennes tidigare så vanliga såpbubblor svävar fortfarande i någon bild, kanske som en
påminnelse om tillfällena och tillfälligheterna som ligger bakom varje målning. Valen, och
kvalen. Fast svårigheterna lyckas hon dölja genom den förföriska lätthet som präglar måleriet.
En lätthet som snarare är koncentrerad än flyktig.

Ibland lämnar Lotta Döbling målningen till synes ofärdig och låter duken lysa igenom
rörelserna på bildytan. Då kan också en glesare, mer skissartad penselföring antyda att
målningen exponeras med sin inneboende begränsning i behåll. Och sitt gömsle intakt.

Lotta Döbling håller stramt i sina måleriska medel, på samma gång som hon skickligt förfogar
över ett rikt register. Hon behärskar att växla mellan större och – mer vanligt – mindre format.
Hon ger, helt enkelt, motiven sin rätta plats i målningarna.

Långsamt och målmedvetet har hon målat sig fram till ett eget uttryck. Karaktäriserat av en
särskild lysande torrhet, en matt glans. Och en säregen innerlig distans. Lotta Döblings
målningar är solitärer och på samma gång del i ett sammanhang. De är länkar i en visuell
kedja. Bildar familjära förbindelser.

I en text om Cy Twombly beskrev Roland Barthes måleriet som en händelse med en speciell
laddning. Målningen ger sig tillkänna som på en scen där ridån går upp. Vi ser på målningen,
väntar, tar emot och tolkar målningens påstående – och så plötsligt är den borta. Ett minne
blott. Men under tiden har något i oss förändrats, menade Barthes.

Luc Tuymans berör något likande i en intervju. Han talar om hur målningen framträder,
konfronterar betraktaren, och sedan försvinner. Att framvisandet och tillbakadragandet är
jämbördiga och parallella rörelser; båda delar av målningens väsen.

Vad händer egentligen under betraktandet av en målning? Nog blir både en närvaro och en
frånvaro tydlig. Och visst framstår målningen som konkret och gåtfull på samma gång.
Oavsett hur den är utförd. Vad den än föreställer.
Jag inbillar mig att det är just detta som Lotta Döblings bildvärld visar och insisterar på. Hon
gestaltar en medvetenhet om måleriet i sig. Om att målningen jag ser snart kommer att vara
borta. Att bilden redan har försvunnit.

Magnus Bons