Lotta Döbling

Mellan gestaltning och upplösning

Lotta Döbling bygger upp sina målningar med utbredande slöjor av dov färg. De tunna skikten sätter karaktären i målningarna som kan tolkas som bilder av landskap. De noga avvägda färgerna lägger en sorgsen grundton till målningarnas utspridda scener. Fläckvis fogar sig föreställande detaljer till en berättelse, men dessa kan samtidigt uppfattas som självständiga tillägg till det som pågår i bilden. Det kan röra sig om något så konkret som ett finger, ett öga eller kanske oftare om något djur – svanar och rådjur är återkommande inslag – men det kan också handla om lån av måleriska stiluttryck som rinnande färg, ett blottläggande av dukytan och stiliserade plumpar eller krusiduller av linjer. Direkta citat ur andra konstverk är inte ovanliga.

Lotta Döblings verk rör sig kring en representation av måleriet i sig, på samma gång som de figurativa inslagen fungerar som metaforer för referenser utanför bilden. Därigenom skapas en drömsk dubblerad rörelse inom målningen som följer sin egen konsekventa logik.

Den stora målningen Tröstlöshetens bukt II beskriver en ödslig plats, möjligen i efterdyningarna av en förödande katastrof som sopat bort alla spår av civilisation. En horisont skapas genom en rad av små målade streck. Annars flyter himmel och mark ihop till ett öppet rum där tiden tycks ha stannat av. Målningens olivgröna och smutsorangea toner förmedlar en uppgiven stämning. Ser vi ett landskap av grumligt vatten eller av lerig gyttja? Två svanar möts i bilden i en intim hälsning. De breder ut sina vingar och med sina långa halsar slingrande om varandra bildar paret ett symmetriskt tecken. Är det en parningslek? Eller en dödsryckning?

Även en annan målning med samma namn citerar titeln på en novell av V. S. Naipaul. I sin text beskriver Naipaul hur Trinidads historiska landskap har formats av skilda kulturer. Men också hur vattnen runt ön – floden Orinoco och Atlanten – pressar mot varandra i ”en evig konflikt”. Kretsloppet mellan flodens lerslam och världshavets klara vatten skapar en bild av kulturellt tryck som Lotta Döbling använder som en lös referens. I den turkost skimrande målningen simmar en ensam svan sammanbiten och en aning trumpen över havet. Den befinner sig, fixerad vid duken, i ett läge mellan gestaltning och upplösning. Men blicken i svanens bruna öga är klar. Den rör sig bort från svanparet och fartygen i bakgrunden. Bort från minnesbilden av det som redan har utspelat sig. Kanske för mycket länge sedan.

Vid sidan av dessa stora landskap arbetar Lotta Döbling på en serie målningar i mindre format. Föreställande bergstoppar och flodlandskap. Eller en uggla i närbild. Målningar som direkt återger sina förlagor och som upprätthåller en förbindelse med dem. Lotta Döbling hämtar bilderna från äldre tyska naturtidskrifter, men hon målar inte av dem för det bilderna föreställer – utan för det de representerar. Hon är intresserad av den estetik som format naturbilderna, och som någonstans lagt grunden till de större målningarnas landskap.

Som ett slags komprimerade punkter eller materialiserade koncentrationer ur de friare bildkompositionerna, är de mindre målningarna ändå egna utsagor. De förtydligar de större målningarna och gör helheten mer komplex.

Magnus Bons

Frilansande konstskribent och kritiker

Between Materialization and Dissolution

Lotta Döbling starts the construction of her paintings by applying veils of sombre colour. The thin layers provide a distinct character to the paintings that can be interpreted as images of landscapes. The meticulously selected colours set a melancholy tone for the paintings’ erratic scenes. Figurative details merge together in concentrated points to form a narrative, but can at the same time be seen as autonomous additions to the events in the image. They can be something as tangible as a finger, an eye, or perhaps even more frequently, some sort of animal – swans and deer are recurring features – but they can just as well have to do with borrowed painterly stylistic gestures such as running paint, areas of canvas left bare, and stylized blotches or curlicues of lines. Direct quotations from other artworks also appear from time to time.

Lotta Döbling’s works centre on a representation of painting itself, where the figurative elements work as metaphors for references outside the image. A dream-like, doubled movement is thus achieved in the painting that follows a singular, consistent logic of its own.

The large painting “Tröstlöshetens Bukt II” (The Gulf of Desolation II) depicts a desolate place, perhaps in the aftermath of a devastating catastrophe that has done away with all traces of civilization. A horizon is suggested by a row of small painted lines. Sky and ground otherwise merge together to form an open space where time seems to have come to a standstill. The painting’s olive green and dirty orange tones convey a doleful mood. Do we see a landscape of muddy water or a foul expanse of mire? Two swans meet in an intimate embrace. With wings outstretched and their long necks intertwined, the couple form a symmetrical sign. Is it a courtship we are witnessing here? Or the final throes of death?

Yet another painting with the same title quotes the title of a short story by V.S. Naipaul. Here he describes how Trinidad’s historical landscape has been shaped by diverse cultures, but also how the waters surrounding the island – the Orinoco River and the Atlantic Ocean – press against each other in “an eternal conflict”. The cycle of currents arising between the muddy outflow of the river and the ocean’s clear waters forms the image of cultural strain that Lotta Döbling loosely refers to. In the painting, a lone, sullen swan resolutely swims across the turquoise shimmering waters of the sea. She is fixed onto the surface of the canvas, poised in a state between materialization and dissolution. But the focused gaze of her brown eye is clear. It is directed away from the pair of swans and the ships of yore in the background. Away from the memory of that which has already come to pass, perhaps ages ago.

Parallel to these large landscapes, Lotta Döbling has also recently worked on a series of paintings in a smaller format representing mountain peaks and river landscapes. Or a close-up of an owl. Paintings that immediately reveal their origins and maintain a connection to them.  Lotta Döbling finds her originals in old German scientific journals. She does not, however, paint them for what they depict – but for what they represent. She is interested in the aesthetics underlying the nature depictions, and that have in some way laid the foundation for the landscapes in the larger paintings.

As compressed points or materialized concentrations from the freer pictorial compositions, the smaller paintings are statements in their own right. They elucidate the larger paintings and offer a new complexity to the entirety.

Magnus Bons

Lager av erfarenheter i gener och skelett

Ett samtal mellan Lotta Döbling och Lotta Mossum, januari 2012

Resande rörelse

Lotta Mossum:

Du har tidigare berättat att du tänker dig måleriakten som ett mentalt resande. ”Tröstlöshetens bukt” är titeln på flera av dina målningar, en formulering du funnit i en roman av författaren V.S. Naipaul. Hur tänker du om ditt måleri i förhållande till begrepp som resande och reseskildring?

 Lotta Döbling:

Det som intresserar mig mest i det konstnärliga arbetet är när erfarelsen av att möta något nytt infinner sig, att stå framför något som man inte riktigt förstår var det kom ifrån. Det leder tanken till frågor vad man själv bär med sig och vad som blir till i mötet med andra. Naipaul skildrar i den roman jag refererar till hur ett lands historia uppstår genom lager av händelser där flera folkslag och människor från olika håll tillsammans bildar en kultur. När kulturen förändras lagras erfarenheter i gener och skelett. Hjärnan bär med sig minnen och erfarenheter som man själv inte är medveten om. Jag tycker att det är en intressant tanke; hur man som människa är, mer än man själv vet och uppfattar, djupt förankrad i sin tid och historia samtidigt som allt är i ständig rörelse.

När jag arbetar använder jag mig av tydliga, distinkta idéer och medvetna val i kombination med det som uppstår i arbetsprocessen. Det gäller både motiv och färg. Målningarna kan liknas vid en pågående tanke som man som betraktare kan vandra omkring i, där tid och rörelse spelar en central roll. Jag tänker på mina målningar som mentala landskap och tycker om att arbeta utifrån ett öppet förhållningssätt och väva in saker i mötet med omvärlden blandat med egna idéer. Upplevelsen blir då att allt inte bara kommer från mig själv. Mina privata idéer och handstil vävs ihop med något annat som är tydligt utifrån. Det öppnar upp för en känsla av att kunna röra sig fritt i tiden, minnet och framtiden.

Drömmars logik

Lotta Mossum:

I dina målningar finns fragment av djur och natur som i en slags collageteknik samsas i målningens bildrum. Några är avbildade i undervattensmiljö, som flytande i ett viktlöst tillstånd. Det är inte ovanligt med känslan av att andra fysikaliska lagar råder än just tyngdlagen. Detta kombinerat med att det finns något tillfälligt i själva måleriet gör att jag upplever en stämning av overklighet. Kanske bidrar det till att jag tänker mig målningarnas motiv mer förbundna med drömmars logik än med realism. Vad som säkert också spelar roll för målningarnas stämning är det sätt på vilket fragmenten träder ur sitt ursprungliga sammanhang och låter sig lånas till nya tolkningar, där andra associationer får spelrum,.

Kan du berätta mer om dina arbetsprocesser och drivkrafter? Vilka stämningar du är ute efter och när i arbetsprocessen känns det ”rätt”.

Lotta Döbling:

Din beskrivning av målningarna som förbundna med drömmens logik tycker jag passar väldigt bra och det är ett förhållningssätt som intresserar mig i högsta grad.

Eftersom målningarna hänger ihop i serier så följer idéerna efter varandra som en snirklig stig eller medvetandeström. Just blandningen av att medvetet arbeta utifrån vissa specifika idéer, eller tankepunkter, och kombinera det med vad som uppstår i processen tycker jag är en väldigt lockande arbetsmetod. Det är som att förena glömska och medvetande, sömn och vakenhet.

Jag utgår från bilder som jag hittar i olika sammanhang, både egna och andras bilder. Något väcker min uppmärksamhet, antingen på grund av dess innebörd, dess färg eller form. I måleriprocessen omformas bilderna på olika sätt, vissa blir till något helt annat. Mönstret på ett par strumpbyxor från klädskaparen Vivienne Westwood kan t.ex. förvandlas till schackrutiga trädstammar och de fragment jag använder återupprepas ofta i flera målningar. I den senaste serien målningar har jag använt mig av landskapsbilder från tyska naturvetenskapliga tidskrifter från tjugotalet som jag hittade på en loppis. Jag blev fascinerad av hur landskapet skildras på ett torrt vis med noga handkolorerade foton och de passade bra in i de idéer jag redan arbetade med.

Jag har ofta i början av en målning en inre bild som jag uppfattar som ganska klar, jag vet vad jag är ute efter och hur det ska se ut. När jag sen sätter igång infinner sig känslan av att jag inte har någon aning egentligen. Jag tror att det handlar mycket om färgen, den bjuder på motstånd och är svårstyrd. Det är svårt att ”tänka ut” en färg, den blir till i måleriakten. Jag gillar när en komplex eller skruvad känsla uppstår, när färgen och uttrycket inte känns sökt eller insmickrande och det inte faller över i något för romantiskt eller dekorativt. Men det får gärna balansera på en tunn lina strax ovanför.

Berättande, tid, abstraktion och föreställning

Lotta Mossum:

När du i slutet av 1990-talet arbetade med video berättade du att video gav dig möjligheten att kombinera det abstrakta tänkandet i det abstrakta måleriet med ett föreställande bildspråk. I ditt nuvarande måleri finns ett berättande element som inte är helt föreställande men heller inte abstrakt. Vad liknar och vad skiljer sig åt i arbetsprocessen nu och tidigare?

Lotta Döbling:

Tidigare ägnade jag mig åt abstrakt måleri men blev intresserad av att införa en berättande aspekt i bilden. Samtidigt ville jag behålla det friare rum som den abstrakta målningen har. Video fungerade som en sätt att gå vidare och utforska hur det skulle gestalta sig.

Vissa aspekter är väldigt lika när jag jämför arbetet med måleri och arbetet med video. Filmerna utgick från idéer om måleri, jag bar den erfarenheten med mig, jag ville helt enkelt skapa en ”rörlig stillbild”. Jag tycker att det passade bra ihop med idén om ett tankerum, tanken står ju aldrig stilla.

Filmerna utspelar sig ofta i slowmotion och har en drömsk karaktär. Jag skulle kunna beskriva dem som en drömsk tanke i ett avgränsat rum som berättar något som både är distinkt och fragmentariskt/upplöst på samma gång. Vilket också är ett uttryck som jag intresserar mig för att gestalta i målningarna.

Däremot ser arbetsprocessen väldigt olika ut, materialen bjuder på helt skilda förutsättningar. När det gäller video så gjorde jag mer förarbete och bestämde i förväg vad som skulle ske, även om man kan påverka slutresultatet i klippningen. Måleriet inbjuder på ett annat sätt att låta saker hända i själva processen. Mycket blir till just av att jag börjar med någonting som leder vidare till något annat. Måleriet bjuder på motstånd genom att det är svårt att tänka ut och kontrollera hur resultatet ska bli. Det lever sitt eget liv på ett annat vis.

Jag presenterade alltid video tillsammans med objekt och målningar. Som betraktare befann man sig på det sättet både ”ute” i rummet mitt i händelsen samtidigt som man ”gick in” i filmens bildrum, vilket för mig skapade en intressant dubbelhet.

Gallerirummet, installation och målningar som utblickar

Lotta Mossum:

I och med minimalismen och andra konströrelser på 1960-talet kom en tydlig fokusförflyttning från det enskilda verket till det faktiska utställningsrummet och hängningen som sådan. Detta till skillnad mot tidig modernism där de enskilda verken många gånger betraktades som ”fönster” ut från det befintliga visningsrummet, som en utblick mot något bortom här och nu.

När du tidigare under 1990-talet arbetade med abstrakt måleri intresserade du dig på ett jämförbart sätt för hur målningarna installerades i ett utställningsrum, där rummet med sina arkitektoniska förutsättningar och rymd blir en del av konstinstallationen.

Hur tänker du idag kring dessa begrepp? Känner du igen dig eller tycker du att det är onödiga motsättningar?

Lotta Döbling:

När jag gick på tredje året på Konsthögskolan gjorde jag en utställning i en ateljé där jag föreställde mig hela ateljérummet som en tvådimensionell målning. Väggar och golv var vitmålade och det som skulle utspelas på den tvådimensionella duken flyttades ut i rummet. Det var som att vända in och ut på ett bildrum. Innan detta hade jag tänkt målningarna som ett objekt som man möter och står inför, nu vecklade bilden ut sig och inbegrep hela rummet där man som betraktare trädde in.

Nu har mitt intresse rört sig tillbaka till tanken på bilden som ett ”fönster” och till att vandra med blicken in i bildrummet, bort från det faktiska rummet.

Tanken att förhålla sig till ett bortom här och nu, som du benämner, är väldigt lockande samtidigt som jag är väldigt förtjust i att bygga upp en scen för betraktaren att träda in på. I och med att målningarna hänger ihop i serier med sammanlänkande element, så bildar de en gemensam berättelse som samtidigt håller samman det faktiska rum de hänger i.

Jag tycker absolut inte att de olika begreppen är onödiga motsättningar. Däremot vill jag förhålla mig fritt till dem och använda mig både av det yttre och inre rummet och den spänning som skapas däremellan. 

Lotta Mossum är konstnär och projektledare på Statens Konstråd

Layers of Experiences in Genes and Skeletons

A Conversation Between Lotta Döbling and Lotta Mossum, January 2012

A Travelling Movement

Lotta Mossum:

You have said at one point that you see the act of painting as a mental journey of sorts.  “Tröstlöshetens Bukt” (The Gulf of Desolation) is the title of several of your paintings, a formulation you had found in a Swedish translation of a novel by the author V.S.  Naipaul. How do you view your painting in connection with travelling and travel accounts?

Lotta Döbling:

What interests me the most in my work as an artist is when the experience of encountering something new arises, of standing in front of something and having no idea where it came from. This in turn inspires reflection with regard to issues that one bears within oneself, and to that which arises in one’s encounter with others. In the novel I refer to, V.S. Naipaul depicts how the history of a country is formed by layers of events where diverse peoples come together and create a culture. As the culture evolves, experiences are stored in genes and skeletons; the brain stores memories and experiences that one is unaware of. I am fascinated by the notion that as human beings we are deeply rooted in both our present time and history while everything is in constant motion.

In my work, I make use of distinct ideas and conscious choices in combination with that which haphazardly emerges in the work process. This applies to both colour/paint as well as motif. I see the paintings as a visualization of an ongoing thought through which the viewer can wander, in a realm where time and movement play a central role. The paintings are, in other words, a form of mental landscapes, and I enjoy working with an open-ended approach as I weave in my own experiences from my encounter with the outside world and combine them with my own ideas. This gives the impression that everything does not stem from myself; my personal notions and signature becomeintertwined with something else, an outside influence. This gives rise to the sensation of being able to move freely in time, memory, and the future.

The Logic of Dreams

Lotta Mossum:

Your paintings include fragments of fauna and nature applied in a technique reminiscent of collage that co-exist in the pictorial space of the paintings. Some have the quality of having been depicted in an underwater environment, as if floating in a weightless state.   There is often a sense that laws of physics other than gravity apply. This aspect, combined with the fact that there is a fleeting quality to the method of painting creates an unreal atmosphere.  Perhaps this is why, despite the realistic aspects of them, I see the paintings as being more directly associated with the logic of dreams rather than with realism. Another aspect that plays a key role for the mood of the paintings is the way the fragments are taken out of their original contexts and are thus subjected to new interpretations, where other associations come into play.  Can you tell me more about your work process and driving force? What sort of atmosphere are you after, and at what stage in the work process does it feel “right”?

Lotta Döbling:

Your description of the paintings as associated with the logic of dreams is very apt, and constitutes an approach that I find extremely interesting.

And because the paintings are often executed in a series, one idea follows the next in a winding path or stream of consciousness. The deliberate combination of working with certain specific ideas or thought points while remaining open to haphazard events that pop up in the work process, I find to be a very enticing work method. It’s like combining amnesia and awareness, sleep and consciousness.

My point of departure consists of images I find in different contexts, both my own images and those of others. Something attracts my attention, either due to content, colour or form. The images are then transformed in the painterly process in various ways, with some eventually changing entirely. The pattern on a pair of nylon stockings by the fashion designer Vivienne Westwood can, for example, transform into chequered tree trunks and the fragments I use  often recur in several different paintings. In my latest series of paintings I have made use of landscape images from German scientific journals from the 1920s that I found at a flea market. I was fascinated by the way the landscape was depicted in a dry, matter-of-fact manner with hand-coloured photographs, and they were well suited to the ideas I was already working with.

Before actually starting work on a painting, I often have a clear idea of what I want to achieve and what the painting should look like. As I get started, however, I realize I actually don’t have the slightest idea. To a large extent, this has to do with the paint itself. The medium offers opposition and has a will of its own. It is difficult to “think up” a colour; it comes into being in the act of painting. I like when a complex or twisted state is brought to bear, where the colour and expression do not feel contrived or overly romantic and decorative, but teeter precariously close to that edge.

Narration, Time, Abstraction and Conception

Lotta Mossum:

Back in the late ’90s when you worked with video, you explained how the video medium gave you the opportunity to combine the abstract thinking in abstract painting with a figurative pictorial language. In your current painting there is a narrative element that is neither entirely figurative nor abstract. How do you compare these two work processes?

Lotta Döbling:

I used to work with abstract painting, but became increasingly interested in introducing a narrative aspect into the image. At the same time, I wanted to retain the freer space of abstract paintings. Video offered the means to proceed onwards in that direction and allowed me to explore how I could visualize that.

Certain aspects are very similar when I compare working with painting as opposed to video. My films stemmed from notions of painting, I incorporated my experiences from the painterly field and applied them to a medium that was new to me. I simply wanted to create a “moving still”. I felt it was well suited to the notion of a “thought space”.  After all, thoughts never stand still.

The films have a dream-like quality with the pace drawn down to a slow motion. I would describe them as a dream-like thought in a defined space that conveys something that is both distinct and fragmented at the same time. And this is also an expression I make use of in my current paintings.

The work process itself, however, is entirely different, with the work material offering totally different prerequisites. Working with video involved more preparation and the events depicted were decided beforehand, although one can, of course, also influence the final result in the editing phase. Painting, on the other hand, allows for things to occur at the spur of the moment in the creative process itself. I don’t have to think through everything beforehand, and much comes to the fore simply by initiating something that leads on to something else. Painting offers opposition in that it is difficult to precisely dictate and envision the final result beforehand. It has a life of its own, in a way. I would always present my videos together with objects and paintings. This resulted in there always being the sense that one was in the midst of an event while also entering the pictorial space of the film. This created a duality that I found very intriguing.

Gallery Spaces, Installations and Paintings as Vistas

Lotta Mossum:

With the emergence of minimalism and other art movements in the 1960s, a clear shift of focus took place from the individual artwork to the exhibition space and the installation of the exhibition itself. This constituted quite a contrast to early modernism where the individual works were often seen as “windows” leading out from the existing exhibition space, as a view towards something beyond the “here and now”. When you worked with abstract painting early on in the ’90s, you were in a similar way interested in how the paintings were placed in an exhibition space, where the room with its architectural prerequisites and space become a part of the art installation.

How do you reflect on these notions today? Do you feel a sense of recognition or do you see them as unnecessary contradictions?

Lotta Döbling:

While in my third year at the Royal Institute of Art in Stockholm, I created an exhibition in a studio where I envisioned the entire studio space as a two-dimensional painting. The walls and floors were painted white and the events that would normally unfold on the two-dimensional canvas were shifted into the three dimensional space. It was as though the pictorial space was turned inside out. Prior to this, I saw paintings as objects one physically encounters and stands in front of. But here the image unfolded itself and encompassed the entire room, a space that the viewer could physically “step into”. My interest has now shifted back to the notion of the image as a “window”, as a pictorial space luring the gaze away from the exhibition space itself.

The notion of relating to something beyond here and now, as you refer to it, is very enticing. At the same time, I really enjoy building a stage, as it were, for the viewer to enter.  There is a serial aspect to the paintings with common elements connecting them into a whole, and together they form a common narrative that, in turn, also plays a role in consolidating the actual room that they occupy.

I definitely do not see the different notions as unnecessary contradictions. I do, however, try to adopt an open approach to them and make use of both the inner and outer space and the charge that arises between them. 

Lotta Mossum is an artist and project manager at the National Public Art Council of Sweden.